Möss och apelsiner

Knaprar i mig valnötter, försöker hitta det söta och stilla mig sockerbehov och behovet av att tugga. Varför har man ett behov av att tugga och äta fast man fått i sig energin man behöver? Väldigt onödigt. Inte alla kanske, vissa personer verkar inte gilla mat, det måste vara tråkigt, men bra vid sådana tillfällen som dessa då jag bara vill äta!
Någon sorts tröstätning tror jag, kan bero på mycket, skolan och allt jag inte försöker tänka på! Det går inte så bra. Jag fryser om mina fingrar och känner att jag borde göra skolarbete men det går bara inte.

Min mamma hittade förresten massa musspillning och minst två ruttna möss under golvet till en garderob utanför mig rum... inte så trevligt. Men de är borta nu, nu var ju bara problemet hur man ser till att inte fler kommer in...




Denna bilden togs förra året på Kreta lite tidigare än den här tiden på året. Tänk, där är nog apelsinerna mogna nu. Jag vet att man ofta vill ha det man inte har, jag vill har platt eller lockigt hår för jag har inget av det. Man vill ha värme när kylan kryper på... men ibland kan man acceptera vad man har och vara glad för det. Som när håret lägger sig bra kring ansiktet och ändå ser livfullt ut, eller när snöflingorna faller ner på en blottade hud.
Nu däremot hade jag velat ha en apelsin, även om jag vet att läpparna kommer bränna och svida.
Även om jag vet att den där apelsinen på Kreta inte är menad för mig så får det mig inte att sluta längta efter den. Min hjärna slutar inte tänka på den. Den slutar inte se den som den perfekta apelsinen, med perfekt sötma och syrlighet i ett, törstsläckande med härlig konsistens. Samtidigt slutar min hjärna inte att granska mig och sträckan jag är från den där apelsinen. Att om jag vill ha den att jag måste kämpa mig dit och hoppas på att ingen redan tagit den. Att inte apelsinen fallit en en annans famn. Hjärnan säger till mig att det inte är möjligt, att jag kommer förlora apelsinen.

Till slut kommer väl denna apelsin, precis som de andra tyna bort i mitt medvetande och bara vara en lockande tanke inlåst djupt där inne.
Är det verkligen vad jag är dömd till, att se dessa apelsiner hela tiden lockande, gäckande för att sedan tyna bort för en annan utan att våga ta mig dit för att få en. För tänk om de är borta, eller att de ruttnar när jag väl är framme?

Det är något att tänka på, trots att jag inte vill.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0